torsdag 29 oktober 2009

En strumpig historia...

Strumpor har alltid varit min grej..
Jag må klä mig tråkigt, men strumporna, de ska helst alltid vara personliga..!
Gärna mycket färg, och varför inte opassande till outfiten? Det gör ju bara det hela lite mer crazy!
Mönster, helst konstiga sådana, underbart! (Exempelvis som de jag fick förra julen som såg ut som om jag hade ballerinaskor på mig.)
Och tåstrumpor, ja, det hade jag kunnat skriva ett helt stycke om!

Mycket av strumpfixeringen har sin grund i att jag praktiserar på sjukhuset i Lund: dag in och dag ut, samma blåvita scrubs. Det enda roliga man har på sig, förutom det färgade stetoskopet, är just strumporna, som syns förstås, i och med att man går runt i innetofflor. Och alltid lika roligt då patienterna kommenterar ens skumma strumpval. Ofta med ett stort leende, ibland även ett skratt. Världen blir helt enkelt lite gladare när den skrattar med mig tack vare mina strumpor...

Häromdagen grävde jag i garderoben och hittade ett par jättefina helfärgade gröna strumpor. Jag hade varit ganska strumptråkig på sistone, tänkte jag, mycket mörka mönster och färger, så kul skulle det vara att ha på mig färglada strumpor.

Så tog jag på mig dem idag, de gröna strumporna.
Och just idag valde jag att ta en lång promenad i sjukhusets kulvert...
Ingen bra kombination!
Varför?
Jo, golvfärgen i kulverten är av en äcklig spygrön nyans, något jag alltid tyckt varit mer smaklöst en sjukhusets fasad (vilket i sig är ingen vacker syn...).
Och mina strumpor, ja, de matchade golvet perfekt! Samma spyfärdiga nyans! Mina strumpbeklädda fötter hade kamouflerat perfekt med golvet om jag inte hade haft mina vita tofflor på mig!

Plöstligt var det inte lika roligt med strumpor längre...

måndag 26 oktober 2009

Insiktens entré

Plötsligt händer det.
Man sitter där, håglös, och inser att allt gått förlorat.
Blicken är tom.
Själen är sönder i tusen bitar, och varje bit skriker ut sin smärta i en alldeles egen melodi.
Man hör en våg av smärtsamma toner, inte alls enstämmigt, inte på något sätt vackert.
Men ibland händer det, att bitarna samlas ihop i kör, och då hörs en buller, som när havet kommer in mot land och slår mot klipporna.
PANG!
Och då börjar tårarna falla.